Hur kunde detta ske?

Det undrar ni förstås, hur jag, koordinationen och kroppskontrollens mästare kunde flyga i gatan med sådan kraft.

Det som hände var alltså det jag berättade om i förra inlägget; efter en lång arbetsdag i Falun stängde min cykel av sig på vägen hem. Cykeln stannade men inte jag. Jag har en liten minneslucka därikring men jag vet att jag landade utan att sitta fast i cykeln på något sätt, så jag måste ha flygit en bit i alla fall. Efter något ögonblick stod några snälla själar och såg ned på mig och log och ringde ambulans och kollade att jag funkade hyfsat. Jag fick åka ambulans till akuten, där jag träffade flera sköterskor. Den första var coolast, hon var besviken över att det inte var mer blod. Hon som sydde var fruktansvärt ocool, hon pratade som en jobbig mamma ungefär. Jag antar att det är praxis för dem att försöka prata och informera patienten, men hon var faktiskt jobbig, hon lurade mig att säga konstiga saker, sen rättade hon mig och sa att jag var nervös ungefär.

Pfft, jag var inte nervös, jag var hur groggy som helst, mitt närminne var helkaiko och jag tänkte fruktansvärt långsamt, hur kan man vara nervös då? Det var en rejäl smäll i skallen jag tagit, inget man blir pirrig av direkt.

Detta vara delvis frukten av att jag hade en kass cykel, men så var jag rätt så utmattad också. Under arbetsveckan som gått hade jag snittat 11 timmars arbete om dagen, med ett rekord på 13 timmar på en arbetsdag. Fan vad jobbigt tänkte ni. Fan vad rik jag är, tänker jag.'

Kram på er. Nu har jag som sagt en ful reservskäggstubb, en assymmetrisk haka och ett vätskande sår nära tinningen. En bit av det läker nog till festivalen, men inte allt.