Ledsamt, men ok ändå.

Jag hade en ondskefull plan, en djävulsk lösning på alla problem, och dessutom en liten morot till mig. Utan att säga något skulle jag smyga upp till falun och besöka en gammal god vän till mig. VÄnnen var nyinflyttad i Falun och skulle säkert bli jätteglad att se mig. Fan vad smart, poppis och vänskaplig.

När jag var i falun, hos pappa, visade det sig att kompisen bodde i sitt gamla hus "ute i skogen" på helgerna. Jävla fan, tänkte jag, det är ju skitlångt dit. DOck är detta en jättesnäll och god vän till mig, så jag tänker att lite buss har inte skadat någon. Titt i busstidtabellerna säger att det tar 2 timmar att komma till staden som är närmst den gamla vännen, och efter en timmas väntetid i staden tar det en halvtimme till. Snäll vän, jättesnäll vän, det är värt det, det är värt det...

Ett par telefonsamtal visar att kvällen är så planerad att vi ska äta middag med den gamla vännens polska väns familj. Jag minns inte mycket av den här vännen med polsk familj, förutom att denne inte gillar mig sådär jättemycket, och jag kan gissa att en kräftskiva hos hans fulla släktingar inte vore super "bara för att".

Tre och en halv timme. Mitt ex föräldrar(rara, men ändå, det är en principsak), fulla polacker. Kräftor. vakna utan tandborste.

Då tänkte jag såhär; Jag behöver inte det där, jag ska bannemig ha tag i min kompis, men jag ska göra det utan polacker. Polacker är säkert snälla, men just de här skulle vara ivägen.

Förresten åt jag upp chokladbollen till slut, för jag kan köpa en ny, frsäch sen ^^.